Effekten min mamma hade på andra

Efter ett tag så stod inte H:s äldsta son ut, utan han rymde till sin mamma, som bodde i en annan stad.

Jag vet att han och hans mamma anmälde både min mamma och H flera gånger, men trots det så blev det aldrig någon utredning, i alla fall inte under första året.

H:s yngsta son hade epilepsi och dyslexi så de tog aldrig i lika hårt med honom som de gjorde med oss.

Han gick i en specialklass för att han hade svårt med skolan. Han fick med sig läxor varje dag från skolan, om det var för att mamma ville det eller skolan ville det, det vet jag inte.

Jag kommer ihåg att varje gång han gjorde ett fel - eller fler - i läxan så blev H och mamma så frustrerade att de stod och skällde och skrek på honom medan han satt och grät.

Det var så synd om honom, för han satt verkligen med sina läxor tre timmar om dagen och ofta när han äntligen var klar så tvingade mamma och H honom att göra ännu mer.

På jul- och födelsedagar fick han knappt presenter och de han fick var inte något som han önskade sig utan det var ännu mer böcker.

Stackars barn.

Efter ett år med återkommande anmälningar så fick mamma nog.

Hon sa till H att hon inte orkade med en massa anmälningar längre, utan var hon tvungen att gå igenom det - krisen, kallade hon det - igen så skulle hon lämna honom. Antingen det, eller så skickade de iväg hans andra son till hans mamma också.

För mamma fanns inget mellanting. Antingen så fick killarna välja att bo hos henne och deras pappa eller så fick de bo hos sin mamma. Att bo varannan vecka, eller att träffas någon gång ibland fanns inte ens på kartan. Så när mamma sa "skicka iväg honom till hans mamma" då betydde det att H aldrig skulle få se honom igen.

Självklart övertalade mamma H att skicka iväg honom. Efter ett tag så manipulerade hon honom att till och med tro att det inte ens var hans barn från början.

Han tror på att det inte är hans barn, när jag skriver detta.

Så mycket makt har min mamma.

Mamma ville ju självklart ha så mycket makt det bara gick över H också. Så hon började isolera honom, precis som hon har gjort med oss (jag och min syrra) sedan födseln. 

Mamma övertalade H att aldrig träffa sina vänner eller sin familj. Han fick bara ha en mobil som hon tyckte dög (en sådan som man bara kan smsa och ringa med) och han fick inte sitta vid datorn.

Efter ett tag så fick han börja träffa sin egen mamma, när hon var med.

Fattar ni att det här är alltså en vuxen person som är över 40 år?

Under den här tiden började jag rymma hemifrån och supa mycket.

I skolan blev jag ett problembarn, eftersom min mamma ställde till med rabalder närjag rymde.

Hon ringde till mina klasskompisars föräldrar och till slut så sa deras föräldrar att jag inte ens fick komma hem till dem något mer.

Min mentor blev en gång så arg på mig när jag hade rymt hemifrån att hon kom fram till mig efter lektionen och frågade "Varför gör du såhär mot din mamma?"

De skuldbeläggde mig. Jag var den onda som var elak mot min mamma som var så snäll. Så var det bara.

Men allting började egentligen när jag rymde och sov borta första gången.

Det var hos min äldre syster, låt oss kalla henne "Bella."

Jag hade träffat Bella ett par gånger utan att mamma visste det. Bella hade kontakt med mamma, men hon försökte alltid undvika det.

Vi pratade väldigt mycket och hon frågade mig hur jag ville göra - och jag sade att jag ville bort därifrån. Att jag inte ville bo med mamma.

Det var då hon skickade en anmälning till socialen som det för en gångs skull blev en utredning på.

Då var jag 13 eller 14 år.

När jag var 12-14 år.

- My Kårlycke

Människor har flytt i alla tider. Det är ingenting nytt. Så har det alltid varit. Folk har flytt från krig och från svält, från klimatkatastrofer och från terrordåd. 

Det är ingenting nytt, som sagt. 

Vad som däremot är relativt nytt är det kapitalistiska samhällssystemet som vi har idag. Hela det systemet går ut på att några få människor kan bli rika på bekostnad av majoriteten.

Överklassen äger mer och har mer kapital än vad arbetarklassen (alla andra) har. 

I ett relativt bra välfärdsland som Sverige - som är rikare än någonsin - tycker man att flyktingkatastrofen inte borde vara något ekonomiskt problem. 

Ändå så verkar det vara det. Den så kallade "socialistiska" regeringen (som snarare verkar vara liberal) säger att hela Sverige går på knäna och Sverigedemokraterna får fler röster än någonsin.

Varför? 

Jo, för att pengarna tas från arbetarklassen. 

Den förra regeringen med Moderaterna i spetsen sänkte skatterna mer än vad de någonsin gjorts förut, de tog sönder välfärden bit för bit, gav fler resurser och miljarder till överklassen och mindre resurser och pengar till välfärden. 

Vi betalar ju skatt för att alla ska kunna gå i skolan och få utbildning, för att få vård när vi är sjuka eller gamla och för att kunna få skydd om man så behöver det.

Det är ju saker som vi alla någon gång behöver och kommer att nyttja och därför är det också rimligt att vi alla betalar för det. 

De rika bör betala mer än de fattiga därför att om de inte gör det, om alla måste betala för sin egen vård/skola/boende så är det barnen, pensionärerna, de sjuka och de fattiga som drabbas värst. 

Om arbetarklassen inte har råd att nyttja den välfärd som alla betalar för - p.g.a för låga skatter för de rika - så blir det ju arbetarklassen (majoriteten) som lägger sina skattepengar på en välfärd som de ändå inte kan nyttja. 

Så efter ett deccennium av skattesänkninngar så går sossarna till val med att "rädda välfärden." 

Är välfärden räddad?

Knappast.

Det som händer just nu är att de höjde skatten något så orimligt lite samtidigt som fler och fler flyktingar kommer till Sverige.

Vad leder detta till?

Jo, istället för att ta pengar från de rika och rädda hundratusentals liv så är det arbetarklassen (där flyktingarna för övrigt tillhör) som får betala. 

Med nedskärningar, med en välfärd som inte blir bättre. 

Vi kan klaga på att det "inte finns plats" eller att det "kostar för mycket" men sanningen är det att vi har plats, resurser och råd. Pengarna ligger bara i fel fickor.

De försöker lura dig att det är flyktingarna som kostar, men i själva verket är det de som kostar. 

Överklassen och de borgerliga politikerna (SD, M, FP, KD, C, MP, S) skyller på flyktingarna för att lura och hindra det svenska folket för att se vilka som verkligen kostar: de som har makten.

Vi kan välja. 

Vi kan välja att ta pengarna från de rika och rädda liv. Eller så kan vi stänga gränserna och skita i om folk dör. 

Vad tycker du att vi borde göra?

#socialism #flyktingfrågan #antikapitalism

Att flytta in hos en annan familj

där mannen är våldsam och att

ständigt behöva slå tillbaka.

Precis innan jag började sexan så tog det slut mellan min mamma och hennes pojkvän. Men eftersom hon var tvungen att ha en man som försörjde henne i och med att hon inte hade något jobb (eller ville ha ett) så började hon gå ut på krogen flera dagar i veckan.

Jag vet inte riktigt hur hon lyckades men efter 4 månader hade hon hittat en ny kille, lagom till att hennes förra hade slutat ge henne pengar. Låt oss kalla den nya killen för "H."

Enligt henne var de "jättekära" (det tror jag inte alls på, jag vet inte ens om någon som är som min mamma kan bli kär) och redan efter ett par veckor så flyttade vi in hos honom.

Han hade redan två barn och jag kände hans äldsta eftersom vi hade gått i samma skola.

H:s barn var de där killarna som hängde ute på gården hela natten, som snattade och som brände bilar i garagen (nej, jag hittar inte på).

Jag kommer ihåg att jag var så rädd och skämdes så mycket.

Inte för killarna, men för att de skulle upptäcka hur min mamma var.

För trots att det aldrig var mitt fel så skämdes jag för hur jag levde med min mamma. Jag skäms nog fortfarande litegrann.

På den tiden kunde jag inte sätta ord på vad det var hon gjorde, men jag visste att det var något konstigt med vår familj. Att vi inte var som andra. Det hade jag ju alltid vetat.

Men, tiden gick och mamma smög in sina tvångsbeteenden och utövade sitt kontrollbehov över H och hans barn sakta men säkert.

Hon använde ursäkten "Mina barn är ju jätteduktiga i skolan" för att få H att göra som hon ville med killarna. Med löftet om att hon skulle se till så att de blev lydiga och bra i skolan.

Det började med att hon inte lät de vara ute med kompisar efter skolan.

Såklart så protesterade dem. Eller ja, den äldsta gjorde det (han var ett år äldre än mig, 13 år, när det här hände). Den yngsta var väl... 9? 10?

Men eftersom mamma hade H på sin sida så blev det alltid bråk när de inte gjorde som min mamma sade.

H var våldsam.

Han var agressiv och kan fan inte ha mått bra själv.

När han bråkade med den äldsta sonen kunde alla möjliga möbler gå sönder. Jag kommer ihåg att den äldsta sonen en gång stukade H:s arm och H brukade strypa sitt barn när de slogs, tills han gav upp.

Jag hamnade också i slagsmål med H, flera gånger.

H hade någon slags sjuk föreställning om att så fort vi (barnen) bråkade med mamma så behövde hon skyddas, som om vi var knäppa mördare som när som helst kunde dra fram en kniv ur fickan och börja hugga henne.

Första gången jag bråkade med mamma när H var med kommer jag ihåg. Jag kommer inte ihåg vad vi bråkade om, men det jag kommer ihåg var att H stängde in mig på en toalett och jag fick inte gå ut därifrån. Om jag försökte ta mig ut så slängde - nej, kastade - han in mig igen.

Jag vet inte hur länge jag var tvungen att sitta där men jag gissar på ett par timmar. Inne på toaletten fanns ett par bältespännen som jag försökte trycka in i halsen på mig själv.

Jag vet inte om jag försökte ta livet av mig eller inte. Allt jag visste var att jag ville skada mig själv så jävla allvarligt att de skulle inse vad det är de gör mot mig.

Men det var bara början.

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har slagit någon först. Okej, kanske min lillasyster när vi var små och brottades, men när det har varit allvarligt så har jag aldrig slagit någon först.

Så fort jag bråkade med mamma och H så var det som samma skådespel upprepades gång på gång.

Mamma och jag bråkar och skriker på varandra. H blir arg. Jag skriker åt H att inte lägga sig i. Mamma skriker mer. Mamma puttar mig/slår mig. Jag puttar/slår tillbaks. H lyfter upp mig, dunkar mitt huvud i väggen och slänger ner mig på sängen där han håller fast mig så att jag inte kan röra mig. De väntar tills jag har gett upp. Mamma säger sedan till H att släppa mig och gå. Det avslutas med att hon säger något i stil med "Det här är ditt fel. Varför börjar du bråka när du vet att man inte ska reta upp H?" och går sedan och lämnar mig ensam.

Många personer som växer upp med en förälder eller närstående som slår de slår aldrig tillbaka.

Ni vet i filmer, när föräldern och barnet bråkar och så helt plötsligt så slår föräldern barnet, det blir knäpptyst, barnet får lite tårar i ögonen och springer sedan därifrån. Ni vet sådana filmer?

Det var inte så hemma hos oss.

Slog någon mig, oavsett om det var mamma eller H eller någon annan så slog jag alltid tillbaks. Varje gång. Jag vet inte hur många gånger som jag låg och brottades och slogs med både mamma och H på golvet. Jag var en vildsint jävel. Jag gav inte upp i första laget.

Men sedan, å andra sidan så var det en 50+ och en vuxen, argsint karl som ville ha ner mig, samtidigt. Och jag var 12 år.

Men det fanns positiva saker med att vi flyttade in hos H.

För helt plötsligt så var det killarna som hade mammas uppmärksamhet så jag fick äntligen lite frihet. Äntligen fick jag vara ute med kompisar efter skolan, till exempel.

Under den här tiden så böt jag också kompiskrets i skolan, jag började sminka mig, jag snattade och jag började röka.

Helt ärligt så tror jag att om jag inte hade börjat vara med de kompisarna som bröt mot en massa regler och som senare festade mycket och så, så hade jag nog aldrig kommit från min mamma.

De visade mig hur man levde, helt enkelt.

Jag kommer aldrig att kunna tacka de nog för det.

/.../

Bjuder på den äldsta bilden jag har av mig själv.

- My Kårlycke

Att leva isolerad, manipulerad

och under "kidnappningshot."

Jag har fyra biologiska systrar.

Jag vet inte exakt vad som hände under deras uppväxt med mamma, vad jag har fått höra när jag har lyssnat på de så verkade hon vara ännu värre när de var små än när jag och min lillasyster var små. Jag vet inte exakt allt vad som hände då och jag kommer inte heller att försöka skriva om det som jag inte vet särskilt mycket om.

Det är över tio års mellanrum mellan mig och mina storesystrar.

Egentligen så var det aldrig meningen att jag och min lillasyster skulle födas men min mamma är beroende utav barn, kan man säga.

Hon vill inte ha barn för att hon älskar personen som hon gör barn med, inte heller för att göra dessa personer (barnen) till bra människor som gör bra saker för samhället utan enda anledningen till varför hon vill ha barn är för att hon ser sina barn som objekt, som jag har skrivit om tidigare.

Hon vet att barn villkorslöst älskar sin mamma och hon drar fördel av det.

Hon är så jävla rädd för att vara ensam. Vilken frisk människa som helst ser till slut hur jävla knäpp hon är och lämnar henne men ett barn kan inte bara lämna sin mamma sådär, utan ett barn är ju beroende av sin mamma för att kunna överleva.

Särskilt om det barnet inte har någon som helst kontakt med omvärlden eller har någon annan anknytningsperson.

För - precis som alla psykopater - så vill hon ha makten över mitt liv. Och den makten finns ju inte till 100% i hennes händer om jag har någon annan människa som jag kan lita på. Så vad gjorde hon?

Jo, hon isolerade mig och syrran från omvärlden.

Ungefär när jag gick i lågstadiet så började mina storesyskon frigöra sig från mamma. Eller rättare sagt - sluta ta kontakten med henne. De flyttade hemifrån och helt plötsligt var den enda kontakten som de frivilligt hade med min mamma hade de för att de ville träffa mig och syrran.

Under samma tid så var min ena storasyster med om en massa hemska saker som min mamma ljög om.

Vår andra storasyster försökte få mig och min lillasyster bort från mamma genom att till exempel anmäla vår situation till soc ett antal gånger.

Jag kommer ihåg en gång när soc reagerade på en utav de där anmälningarna och vi fick svara på en massa frågor.

Innan vi gick in i "förhörsrummet" så hade mamma hela morgonen och hela dagen innan dess nästan hjärntvättat min och syrrans hjärna med "Säg att ni har det bra. Vi har det ju jättebra. Säg att ni är rädda för era storesyskon. Om ni inte säger det så kommer ni hamna på ett fosterhem i Norrbotten eller något med en familj som kanske slår er."

För när mina storesyskon bröt kontakten med mamma och försökte få mig och syrran därifrån så hjärntvättade hon min och syrrans hjärna med att vår pappa (som hon vägrade låta oss träffa och som hon hjärntvättade hela systemet med att han var så farlig) hade våldtagit, drogat och hjärntvättat min ena syster så att hon hade blivit "psykiskt sjuk" och som sedan hade i sin tur "hjärntvättat" min andra syster så att hon också hade blivit "sjuk" att de, våra syrror, ville kidnappa och skada oss. 

Hon sa att vår pappa hade manipulerat våra systrar att tro att hon var ond och om vi såg de så skulle vi springa.

I många år levde vi alltså under "kidnappningshot." Eller ja, det kändes som det då i alla fall.

Min mamma manipulerade till och med lärarna i vår skola att tro på vad hon sa.

Hon ljög för lärarna att vår pappa och våra systrar var farliga och att de försöker kidnappa mig och lillsyrran och att ifall de såg de skulle de ringa polisen.

Lärarna blev ju skrämda och gjorde bara som hon sade.

Skolan slutade att skicka information om min skolgång och inbjudningar till utvecklingssamtal till min pappa, trots att de enligt lag skulle ha gjort det.

Dessa saker präntade hon alltså in i två barns hjärnor, två barn som knappt hade fyllt 10 år, för att vi skulle vara rädda för dem.

Vem gör ens så?

Men hon lyckades inte bara manipulera oss utan även andra. Skolan, myndigheter. Alla trodde på hennes historier.

Förutom de hon inte ville ha kontakt med, eller rättare sagt, de hon inte ville att vi (jag och syrran) skulle ha kontakt med.

Mamma bröt även kontakten med hela sin (min) släkt.

Det närmaste som jag och syrran hade till "släkt" var mammas killes syskon.

Det var på grund utav att hon ville isolera oss som jag aldrig fick vara ute och leka med kompisar, inte ens på gården.

Det var på grund utav det som jag heller aldrig fick sova över hos kompisar, det spelade egenligen ingen roll hur bra kontakt hon hade med kompisens förälder, jag fick inte och hon kom alltid på någon anledning som var helt irrelevant för varför jag inte fick.

Det var också på grund av det som hon varje dag hämtade oss i skolan och gick raka vägen hem. Var vi inte i skolan, eller med henne så var vi hemma.

Hon stal min barndom för att hon ville isolera mig på grund utav hennes psykopatiska behov.

I slutet av sexan ändrades det dock. Mer om det i nästa inlägg.

- My Kårlycke

Min mammas psykopatiska

kontrollbehov och fängelset jag

växte upp i.

Min mamma har tvångssyndrom.

Hennes kontrollbehov sträckte sig långt utöver att jag skulle vara bra i skolan.

I mammas lägenhet var det en helt annan värld än den utanför.

Efter skolan hämtade hon oss alltid, följde med oss hem och när vi kom innanför dörren i lägenheten var vi tvugna att klä av oss alla kläder och hoppa in i duschen direkt.

Vi fick inte gå någon annanstans än mellan hallen och badrummet förrän vi hade duschat. Vi var för smutsiga, tyckte hon. Man var inte ren förrän man hade duschat. Detta utspelade sig varje dag, från det att jag kunde gå tills dess att jag flyttade därifrån.

Vi fick inte röra kylskåpet.

Det spelade ingen roll hur hungriga vi var, det var hon och endast hon, som fick ta ut "maten," duka fram den och bestämma när det var dags att äta.

"Maten" bestod utav mackor eller flingor. Varje dag. Hon tyckte det var "nyttigast."

Någon gång ibland så rostade hon mackorna i ugnen eller "lagade" spaghetti med köttbullar. Det var "finmat" för mig. Då var det fest.

Vi fick inte röra någonting annat än maten när vi satt vid bordet. Det spelade ingen roll om det till exempel kliade någonstans, hade man rört "maten" (brödet) så fick man inte röra någonting annat förrän man hade tvättat händerna. Råkade man göra det så var det bara att hoppa in i duschen igen. Händerna skulle vara på bordet.

Jag kommer ihåg en julafton då mamma bara låg i sängen. Hon orkade inte stiga upp på hela dagen. Det mörknade och jag var så hungrig. Jag tittade ut genom fönstret och försökte föreställa mig vad alla andra familjer gjorde. Vad de familjerna i de lägenheterna där det lyste så ljust och varmt utav juldekoration, vad de gjorde.

Jag önskade att jag var en utav de.

Till slut så reste sig mamma upp ur sängen, ställde fram flingor och mjölk och vi åt.

Jag kommer aldrig glömma den dagen.

När jag började högstadiet blev jag tvungen att åka buss till skolan eftersom den låg lite längre bort och då fick jag en egen mobil. Det var ingen modern mobil men man kunde ringa och smsa med den. Jag var glad även om jag skämdes för den eftersom alla mina kompisar på den tiden hade börjat använda touch-mobiler.

Varje kväll tog min mamma min mobil och kollade igenom alla mina sms. Jag lärde mig snabbt att radera alla mina sms som jag inte ville att hon skulle se innan jag kom hem.

Varken jag eller syrran ficka ha mobilen när vi var hemma. Mobilerna var endast till för när vi var ute, så att hon kunde få tag på oss. Så fort vi kom in igenom dörren hemma var vi tvugna att ge mobilerna till henne.

Eftersom vi inte fick vara ute med kompisar, ha mobil eller sitta vid datorn utan att hon visste exakt vad vi gjorde så gav det mig väldigt mycket tid att spendera tills det var dags att gå till skolan igen. Jag tillbringade mycket av min tid till att rita, måla, läsa och skriva. Vad annars skulle jag göra?

Många gånger har jag försökt skriva dagbok.

Den sista gången jag skrev dagbok när jag bodde med min mamma var när jag var 13 år.

Jag kom ihåg att jag tänkte att den här gången hade jag hittat ett så bra gömställe så att hon inte skulle hitta den. För ja, hon läste även min dagbok när hon hittade den.

Jag kommer ihåg att jag skrev om at jag inte förstod varför mamma alltid skulle ha en man. Jag förstod inte varför det inte bara räckte att bo med mig och syrran. Jag skrev även om att jag hade snattat godis i kiosken bredvid vårt hus.

Så, en dag hittade jag henne på min säng när jag kom hem. Där satt hon och grät och frågade om hon var en dålig mamma. Och så skällde hon ut mig för att jag hade snattat godis i kiosken.

Då fattade jag direkt.

För hon kan omöjligt ha vetat om det om hon inte läst min dagbok. Visst hade jag misstänkt det förut men ingen gång var så uppenbar som denna.

Det var sista gången jag skrev dagbok när jag bodde tillsammans med henne.

Mitt hem var ett fängelse där samma sak upprepade sig varje dag, mamma var diktatorn som vaktade det och hade kontroll över allt. Ingen kunde lämna lägenheten utan att hon visste om det först. Det var bara hon som hade nyckel.

Fär henne var vi dockor, barn som älskade henne oavsett vad. Vi var skapade, konstruerade och uppvuxna med at vara precis som hon ville, utifrån vad hon behövde. Vi var inte människor eller egna personer, utan vi var objekt för henne. Pjäser i hennes lilla spel.

När jag ser tillbaka på allt det här känner jag tyvärr ingenting. Det känns som om - precis som alla negativa händelser i mitt liv - som om det hände en annan person. Att jag bara har stått och tittat på när allt det här har hänt.

Jag var liksom inte ens en person när allt det här hände. Visst, ute och i skolan så kunde jag vara mig själv men så fort jag steg in i den där jävla lägenheten så var det som om hela min personlighet och karaktär rasade och allt handlade egentligen om att överleva tills nästa dag. Håll ut, du klarar det här, imorgon får du komma ut igen var ungefär vad jag tänkte på den tiden.

Sjukt, eller hur?

- My Kårlycke

Könskodade kläder och området jag

växte upp i.

Min mammas pojkväns syster var den som handlade kläder åt oss när vi var yngre (jag snackar om lågstadieåldern här).

Hon hade inga egna barn och planerade inte att skaffa några barn heller, även fast hon ville. Men hon älskade oss (inflik: hon dog senare i cancer).

Det var hon som handlade alla fina tjejkodade kläder till mig och syrran. Hade hon inte gjort det så hade vi fått gå i gamla killkodade second-hand kläder under hela vår uppväxt.

Nej, det hade inte med priset att göra så mycket. Det finns tjejkodade kläder i second-hand butiker också.

Min mamma gillade helt enkelt att köpa killkodade kläder till mig och syrran och hon lät aldrig vårt hår bli längre än till axelhöjd förrän hon klippte det.

Just sådant ser jag inget problem i. Vem bryr sig om det är en rosa eller blå tröja liksom? Men till en viss punkt - då man själv vill ha motsatt sak men helt utan anledning får den saken som man inte vill ha då blir man frustrerad.

Jag ska försöka ge er ett exempel.

Ifall min mamma skulle köpa kläder till mig och det fanns en rosa tröja som kostade lika mycket som en blå tröja så skulle hon ändå välja den blåa tröjan, oavsett om jag sade att jag tyckte den rosa var finast eller inte. Det var så konstigt. Varför fick jag inte välja själv vilken färg jag ville ha på tröjan?

-

Men apropå "kill- och tjejkläder".

Det min mamma gjorde var fel. Men hela samhället gör i princip likadant när det gäller att dela upp kläderna i socialt konstruerade kön.

Varför är det så svårt för människor i dagens samhälle att bara strunta i vad personen har för biologiskt kön?

Varför tror ni att jag ville ha den rosa tröjan mer än den blå?

- Jo, för att alla andra tjejer i min klass hade det. Och det var så man skulle se ut om man hade en fitta mellan benen.

När jag inte passade in i den mallen så tyckte folk att jag var konstig.

Det hela är så jävla dumt, egentligen.

Alla pratar hela tiden om hur vi ska acceptera alla, respekt hit och dit och döm inte hunden efter håren men skulle det komma en kille med klänning på gatan så skulle vissa människor se ut som om de aldrig ens tänkt på dessa saker. Fan.

-

På helgerna och på sommarloven så brukade vi bo hos min mammas kille i hans etta.

Jag och syrran spenderade mest dagarna med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen i vårt område.

Har jag sagt var jag växte upp ens? Fornhöjden.

Jag älskade att bara vara ute och leka i lekparkerna. Jag hittade vänner ganska snabbt så fort jag fick chansen och till slut blir hela området som ett vardagsrum, man vet var alla bor, vem som känner vem och så vidare.

Man visste aldrig riktigt när man skulle hem, jag försökte checka mina kompisar för att se vilka tider som var rimliga för ett barn i min ålder att gå hem.

Men fan, vad jag älskade att vara ute på natten. Det var som om ingenting utav det vardagliga livet fanns på då.

Nätterna. Det var då allt hände.

Visst, kunde det väl vara läskigt att vara ute sent och ensam när det var mörkt men jag kände mig aldrig mer levande än då.

Jag gillade det. Eftersom det var de enda gångerna som jag var fri, utan mammas blick och kontroll.

- My Kårlycke

Min mamma, att vara fattig och att

tigga pengar framför alkoholister.

Min mamma är psykopat.

Hon lever i en låtsasvärld där hon kämpar hårdast och vet bäst.

Alla andra - som inte tycker som hon - sprider bara en massa lögner för att de är avundsjuka, enligt henne.

Min mamma är fattig.

Hon har ingen inkomst. När jag och min lillasyster bodde hemma så var den enda inkomsten våra barnbidrag, vad jag vet. Hon gick aldrig till Arbetsförmedlingen för att söka jobb, så hon kan ju omöjligt ha fått pengar för sig själv.

Hon vägrade gå och söka bidrag eftersom hon ansåg att då skulle vi bli en "soc-familj" . Och det var dåligt. Då skulle folk gå och snacka bakom hennes rygg.

Självklart kunde vi inte överleva på bara två barnbidrag i månaden så därför såg hon till att alltid ha en pojkvän som hade ett jobb.

Hennes första pojkvän efter min pappa var alkoholist.

Och även om han hade ett jobb så hade vi aldrig mycket pengar. Han jobbade som städare och hade en egen lägenhet att betala för.

Han drack varje dag.

Min mamma blev tillsammans med honom när jag var... 4? 5?

Någonstans där i alla fall.

Ibland kunde det bli våldsamt när de bråkade. Det flög kastruller och tallrikar hit och dit och ibland kunde mamma ta med mig och syrran för att vi var tvungna att gå hem till oss mitt i natten om de bråkade. Det kunde vara på vardagar. Jag fattar helt ärligt inte hur jag klarade skolan under den tiden.

Kanske för att det var min enda fristad.

Eftersom jag, mamma och syrran var beroende av pojkvännens ekonomi så var vi alltid tvugna att gå efter hans pipa.

När jag och syrran var små brukade vi alltid få sitta bredvid mamma och hennes kille på lokalkrogen (som också var den lokala pizzerian) i all cigarrettrök medan de drack.

Därinne var det alltid fullt utav sliskiga, äckliga gubbar som fulla skulle kommentera hur fina vi var och klappa oss på rumpan.

Hade vi tur så var de så fulla att de gav oss pengar som vi sedan kunde gå och köpa godis för.

Ibland så kunde vi få en uppmaning från mamma att vi skulle gå och tigga "godispengar" utav de fulla gubbarna som satt därinne och sedan ge pengarna till henne. Hon sade att vi behövde de för mat.

/.../

Ja - vad ska man säga?

Om min mamma tänker jag inte skriva mer om i det här inlägget. Ni kommer att få en bättre bild av hur psycho hon är senare.

Att vara fattig. Det suger. Jag tror jag talar för alla som har det ekonomiskt svårt när jag säger: jag hatar julen. Absolut värsta högtiden om man inte har pengar.

Men, det positiva (om det nu finns något som är positivt med det) är att man lever för dagen. Man slutar bry sig till slut ifall man har mat nästa dag för det enda som spelas upp i huvudet så fort ångesten kommer är det löser sig.

Eller... det löste sig för mig i alla fall. Jag hade underbara vänner, så jag var lyckligt lottad.

Tigga pengar från alkoholister var ju inte höjdpunkten på dagen. Det kunde bli väldigt obehagligt ibland. Men de gångerna då jag och syrran gick och samlade in pengar för att köpa godis kunde det ändå bli roligt då och då. Jag kommer ihåg den gången då vi fick en 5oo-lapp från en full gubbe som trodde att han gav oss en 50-lapp.

Fan, vad vi skrattade åt att fulla gubbar var så lätta att lura.

Det enda som var tur var att jag och syrran hade varandra. Hade vi varit ensamma (även om det kändes så) så hade vi varit helt förstörda vid det här laget.

Ingen äger oss.

Vi var starkast tillsammans som stod ut med det.

- My Kårlycke

Jag har precis insett hur gullig jag var när jag var yngre.

14 år, startar en blogg, skriver om saker som "Hej, idag var jag på stan med mina kompisar" och liknande saker.

Till och med jag, tycker det är ointressant att läsa om.

Men, ändå så ändrade jag på designen och sitter här och skriver. Igen. Fast med mindre smileys.

Varför?

Jag vet inte. Det känns roligare att skriva ner sina känslor och tankar på ett tangentbord än vad det är på ett papper?

Det är faktiskt ett ganska bra svar.

Jag kommer att skriva om mitt förflutna, om min nutid och om min framtid.

Lite osammanhängande kanske. Eller väldigt sammanhängande. Vi får se. Vem vet?

Jag har varit med om mycket mellan åren kan man säga.

Jag har nog haft de flesta olika självskadebeteenderna men det av goda skäl.

Jag växte ju trots allt upp med en mamma som var (är) psykopat.

Nej, jag menar inte att hon är lite koko i bollen utan jag menar att hon är en psykopat.

Mer om det sedan.

För att göra det lättare för både mig och er så tar jag ett ämne per inlägg, tror jag.

Ja. Så gör jag nog.

Förresten - fritt fram att ställa frågor.

-My Kårlycke