Att flytta in hos en annan familj

där mannen är våldsam och att

ständigt behöva slå tillbaka.

Precis innan jag började sexan så tog det slut mellan min mamma och hennes pojkvän. Men eftersom hon var tvungen att ha en man som försörjde henne i och med att hon inte hade något jobb (eller ville ha ett) så började hon gå ut på krogen flera dagar i veckan.

Jag vet inte riktigt hur hon lyckades men efter 4 månader hade hon hittat en ny kille, lagom till att hennes förra hade slutat ge henne pengar. Låt oss kalla den nya killen för "H."

Enligt henne var de "jättekära" (det tror jag inte alls på, jag vet inte ens om någon som är som min mamma kan bli kär) och redan efter ett par veckor så flyttade vi in hos honom.

Han hade redan två barn och jag kände hans äldsta eftersom vi hade gått i samma skola.

H:s barn var de där killarna som hängde ute på gården hela natten, som snattade och som brände bilar i garagen (nej, jag hittar inte på).

Jag kommer ihåg att jag var så rädd och skämdes så mycket.

Inte för killarna, men för att de skulle upptäcka hur min mamma var.

För trots att det aldrig var mitt fel så skämdes jag för hur jag levde med min mamma. Jag skäms nog fortfarande litegrann.

På den tiden kunde jag inte sätta ord på vad det var hon gjorde, men jag visste att det var något konstigt med vår familj. Att vi inte var som andra. Det hade jag ju alltid vetat.

Men, tiden gick och mamma smög in sina tvångsbeteenden och utövade sitt kontrollbehov över H och hans barn sakta men säkert.

Hon använde ursäkten "Mina barn är ju jätteduktiga i skolan" för att få H att göra som hon ville med killarna. Med löftet om att hon skulle se till så att de blev lydiga och bra i skolan.

Det började med att hon inte lät de vara ute med kompisar efter skolan.

Såklart så protesterade dem. Eller ja, den äldsta gjorde det (han var ett år äldre än mig, 13 år, när det här hände). Den yngsta var väl... 9? 10?

Men eftersom mamma hade H på sin sida så blev det alltid bråk när de inte gjorde som min mamma sade.

H var våldsam.

Han var agressiv och kan fan inte ha mått bra själv.

När han bråkade med den äldsta sonen kunde alla möjliga möbler gå sönder. Jag kommer ihåg att den äldsta sonen en gång stukade H:s arm och H brukade strypa sitt barn när de slogs, tills han gav upp.

Jag hamnade också i slagsmål med H, flera gånger.

H hade någon slags sjuk föreställning om att så fort vi (barnen) bråkade med mamma så behövde hon skyddas, som om vi var knäppa mördare som när som helst kunde dra fram en kniv ur fickan och börja hugga henne.

Första gången jag bråkade med mamma när H var med kommer jag ihåg. Jag kommer inte ihåg vad vi bråkade om, men det jag kommer ihåg var att H stängde in mig på en toalett och jag fick inte gå ut därifrån. Om jag försökte ta mig ut så slängde - nej, kastade - han in mig igen.

Jag vet inte hur länge jag var tvungen att sitta där men jag gissar på ett par timmar. Inne på toaletten fanns ett par bältespännen som jag försökte trycka in i halsen på mig själv.

Jag vet inte om jag försökte ta livet av mig eller inte. Allt jag visste var att jag ville skada mig själv så jävla allvarligt att de skulle inse vad det är de gör mot mig.

Men det var bara början.

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har slagit någon först. Okej, kanske min lillasyster när vi var små och brottades, men när det har varit allvarligt så har jag aldrig slagit någon först.

Så fort jag bråkade med mamma och H så var det som samma skådespel upprepades gång på gång.

Mamma och jag bråkar och skriker på varandra. H blir arg. Jag skriker åt H att inte lägga sig i. Mamma skriker mer. Mamma puttar mig/slår mig. Jag puttar/slår tillbaks. H lyfter upp mig, dunkar mitt huvud i väggen och slänger ner mig på sängen där han håller fast mig så att jag inte kan röra mig. De väntar tills jag har gett upp. Mamma säger sedan till H att släppa mig och gå. Det avslutas med att hon säger något i stil med "Det här är ditt fel. Varför börjar du bråka när du vet att man inte ska reta upp H?" och går sedan och lämnar mig ensam.

Många personer som växer upp med en förälder eller närstående som slår de slår aldrig tillbaka.

Ni vet i filmer, när föräldern och barnet bråkar och så helt plötsligt så slår föräldern barnet, det blir knäpptyst, barnet får lite tårar i ögonen och springer sedan därifrån. Ni vet sådana filmer?

Det var inte så hemma hos oss.

Slog någon mig, oavsett om det var mamma eller H eller någon annan så slog jag alltid tillbaks. Varje gång. Jag vet inte hur många gånger som jag låg och brottades och slogs med både mamma och H på golvet. Jag var en vildsint jävel. Jag gav inte upp i första laget.

Men sedan, å andra sidan så var det en 50+ och en vuxen, argsint karl som ville ha ner mig, samtidigt. Och jag var 12 år.

Men det fanns positiva saker med att vi flyttade in hos H.

För helt plötsligt så var det killarna som hade mammas uppmärksamhet så jag fick äntligen lite frihet. Äntligen fick jag vara ute med kompisar efter skolan, till exempel.

Under den här tiden så böt jag också kompiskrets i skolan, jag började sminka mig, jag snattade och jag började röka.

Helt ärligt så tror jag att om jag inte hade börjat vara med de kompisarna som bröt mot en massa regler och som senare festade mycket och så, så hade jag nog aldrig kommit från min mamma.

De visade mig hur man levde, helt enkelt.

Jag kommer aldrig att kunna tacka de nog för det.

/.../

Bjuder på den äldsta bilden jag har av mig själv.

- My Kårlycke

 

Mogge

6 november 2015 11:20

Hej!
Jag har läst dina inlägg om din barndom, det är skrämmande, skrämmande hur det kan vara så i modern tid...
Jag är själv fosterbarn sedan 5 års ålder.
Det var på det "glada" 70-talet, har fortfarande inte sett det glada i det...
Egentligen så är jag nog glad att jag kom bort från mina föräldrar när jag var så pass liten...
Men att vara fosterbarn är inte heller en bra lösning, för man är ju annorlunda mot alla andra, blev mobbad i stort sett hela min uppväxt, jag var ju "fosterbarn, ouppfostrad etc etc"
Det var ALLTID jag som fick skit och fick prata med psykologer, kuratorer, rektorn eller liknande...

I kortfattad historia så tyckte jag detta var hemskt, för jag fick heller inte veta varför jag var fosterbarn förrän jag var typ 16-18 år.
Men detta var ju 70-talet, dom visste inte bättre...

Det gör ont att läsa om dig och dina upplevelser, För jag antar att du växte upp mycket senare, då man förhoppningsvis hade lärt sig betydligt mer. (Myndigheter/skolor etc)

Du verkar vara en stark person, i alla fall utåt. Hoppas få läsa fortsättningen på din berättelse och lycka till med ALLT i din framtid :-)

Mogge

http://morgan-bockman.bloggplatsen.se

My Kårlycke

13 november 2015 01:10

Tack så mycket! :)
Vad ledsen jag blir av att höra att du också fick en skitstart i livet. Jag känner också igen mig i att alltid vara "problembarnet."
Jag är född år 97 och fortfarande så hjälper skolan till att skuldbelägga barn/-en, enligt min egen upplevelse. Man får verkligen hoppas att någon kommer och läxar upp dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Effekten min mamma hade på andra     Efter ett tag så stod inte H:s äldsta son ut, utan han rymde till sin mamma, som bodde i en annan stad. Jag vet att han och hans mamma anmälde både min mamma och H flera gånger, men trots det så blev ...

        Människor har flytt i alla tider. Det är ingenting nytt. Så har det alltid varit. Folk har flytt från krig och från svält, från klimatkatastrofer och från terrordåd.  Det är ingenting nytt, som sagt.    Vad som däremot är rela...

Att leva isolerad, manipulerad   och under "kidnappningshot."     Jag har fyra biologiska systrar. Jag vet inte exakt vad som hände under deras uppväxt med mamma, vad jag har fått höra när jag har lyssnat på de så verkade hon vara ännu ...

Min mammas psykopatiska   kontrollbehov och fängelset jag   växte upp i. Min mamma har tvångssyndrom.   Hennes kontrollbehov sträckte sig långt utöver att jag skulle vara bra i skolan. I mammas lägenhet var det en helt annan vär...

Könskodade kläder och området jag   växte upp i.   Min mammas pojkväns syster var den som handlade kläder åt oss när vi var yngre (jag snackar om lågstadieåldern här). Hon hade inga egna barn och planerade inte att skaffa några barn helle...