Min mammas psykopatiska

kontrollbehov och fängelset jag

växte upp i.

Min mamma har tvångssyndrom.

Hennes kontrollbehov sträckte sig långt utöver att jag skulle vara bra i skolan.

I mammas lägenhet var det en helt annan värld än den utanför.

Efter skolan hämtade hon oss alltid, följde med oss hem och när vi kom innanför dörren i lägenheten var vi tvugna att klä av oss alla kläder och hoppa in i duschen direkt.

Vi fick inte gå någon annanstans än mellan hallen och badrummet förrän vi hade duschat. Vi var för smutsiga, tyckte hon. Man var inte ren förrän man hade duschat. Detta utspelade sig varje dag, från det att jag kunde gå tills dess att jag flyttade därifrån.

Vi fick inte röra kylskåpet.

Det spelade ingen roll hur hungriga vi var, det var hon och endast hon, som fick ta ut "maten," duka fram den och bestämma när det var dags att äta.

"Maten" bestod utav mackor eller flingor. Varje dag. Hon tyckte det var "nyttigast."

Någon gång ibland så rostade hon mackorna i ugnen eller "lagade" spaghetti med köttbullar. Det var "finmat" för mig. Då var det fest.

Vi fick inte röra någonting annat än maten när vi satt vid bordet. Det spelade ingen roll om det till exempel kliade någonstans, hade man rört "maten" (brödet) så fick man inte röra någonting annat förrän man hade tvättat händerna. Råkade man göra det så var det bara att hoppa in i duschen igen. Händerna skulle vara på bordet.

Jag kommer ihåg en julafton då mamma bara låg i sängen. Hon orkade inte stiga upp på hela dagen. Det mörknade och jag var så hungrig. Jag tittade ut genom fönstret och försökte föreställa mig vad alla andra familjer gjorde. Vad de familjerna i de lägenheterna där det lyste så ljust och varmt utav juldekoration, vad de gjorde.

Jag önskade att jag var en utav de.

Till slut så reste sig mamma upp ur sängen, ställde fram flingor och mjölk och vi åt.

Jag kommer aldrig glömma den dagen.

När jag började högstadiet blev jag tvungen att åka buss till skolan eftersom den låg lite längre bort och då fick jag en egen mobil. Det var ingen modern mobil men man kunde ringa och smsa med den. Jag var glad även om jag skämdes för den eftersom alla mina kompisar på den tiden hade börjat använda touch-mobiler.

Varje kväll tog min mamma min mobil och kollade igenom alla mina sms. Jag lärde mig snabbt att radera alla mina sms som jag inte ville att hon skulle se innan jag kom hem.

Varken jag eller syrran ficka ha mobilen när vi var hemma. Mobilerna var endast till för när vi var ute, så att hon kunde få tag på oss. Så fort vi kom in igenom dörren hemma var vi tvugna att ge mobilerna till henne.

Eftersom vi inte fick vara ute med kompisar, ha mobil eller sitta vid datorn utan att hon visste exakt vad vi gjorde så gav det mig väldigt mycket tid att spendera tills det var dags att gå till skolan igen. Jag tillbringade mycket av min tid till att rita, måla, läsa och skriva. Vad annars skulle jag göra?

Många gånger har jag försökt skriva dagbok.

Den sista gången jag skrev dagbok när jag bodde med min mamma var när jag var 13 år.

Jag kom ihåg att jag tänkte att den här gången hade jag hittat ett så bra gömställe så att hon inte skulle hitta den. För ja, hon läste även min dagbok när hon hittade den.

Jag kommer ihåg att jag skrev om at jag inte förstod varför mamma alltid skulle ha en man. Jag förstod inte varför det inte bara räckte att bo med mig och syrran. Jag skrev även om att jag hade snattat godis i kiosken bredvid vårt hus.

Så, en dag hittade jag henne på min säng när jag kom hem. Där satt hon och grät och frågade om hon var en dålig mamma. Och så skällde hon ut mig för att jag hade snattat godis i kiosken.

Då fattade jag direkt.

För hon kan omöjligt ha vetat om det om hon inte läst min dagbok. Visst hade jag misstänkt det förut men ingen gång var så uppenbar som denna.

Det var sista gången jag skrev dagbok när jag bodde tillsammans med henne.

Mitt hem var ett fängelse där samma sak upprepade sig varje dag, mamma var diktatorn som vaktade det och hade kontroll över allt. Ingen kunde lämna lägenheten utan att hon visste om det först. Det var bara hon som hade nyckel.

Fär henne var vi dockor, barn som älskade henne oavsett vad. Vi var skapade, konstruerade och uppvuxna med at vara precis som hon ville, utifrån vad hon behövde. Vi var inte människor eller egna personer, utan vi var objekt för henne. Pjäser i hennes lilla spel.

När jag ser tillbaka på allt det här känner jag tyvärr ingenting. Det känns som om - precis som alla negativa händelser i mitt liv - som om det hände en annan person. Att jag bara har stått och tittat på när allt det här har hänt.

Jag var liksom inte ens en person när allt det här hände. Visst, ute och i skolan så kunde jag vara mig själv men så fort jag steg in i den där jävla lägenheten så var det som om hela min personlighet och karaktär rasade och allt handlade egentligen om att överleva tills nästa dag. Håll ut, du klarar det här, imorgon får du komma ut igen var ungefär vad jag tänkte på den tiden.

Sjukt, eller hur?

- My Kårlycke

Könskodade kläder och området jag

växte upp i.

Min mammas pojkväns syster var den som handlade kläder åt oss när vi var yngre (jag snackar om lågstadieåldern här).

Hon hade inga egna barn och planerade inte att skaffa några barn heller, även fast hon ville. Men hon älskade oss (inflik: hon dog senare i cancer).

Det var hon som handlade alla fina tjejkodade kläder till mig och syrran. Hade hon inte gjort det så hade vi fått gå i gamla killkodade second-hand kläder under hela vår uppväxt.

Nej, det hade inte med priset att göra så mycket. Det finns tjejkodade kläder i second-hand butiker också.

Min mamma gillade helt enkelt att köpa killkodade kläder till mig och syrran och hon lät aldrig vårt hår bli längre än till axelhöjd förrän hon klippte det.

Just sådant ser jag inget problem i. Vem bryr sig om det är en rosa eller blå tröja liksom? Men till en viss punkt - då man själv vill ha motsatt sak men helt utan anledning får den saken som man inte vill ha då blir man frustrerad.

Jag ska försöka ge er ett exempel.

Ifall min mamma skulle köpa kläder till mig och det fanns en rosa tröja som kostade lika mycket som en blå tröja så skulle hon ändå välja den blåa tröjan, oavsett om jag sade att jag tyckte den rosa var finast eller inte. Det var så konstigt. Varför fick jag inte välja själv vilken färg jag ville ha på tröjan?

-

Men apropå "kill- och tjejkläder".

Det min mamma gjorde var fel. Men hela samhället gör i princip likadant när det gäller att dela upp kläderna i socialt konstruerade kön.

Varför är det så svårt för människor i dagens samhälle att bara strunta i vad personen har för biologiskt kön?

Varför tror ni att jag ville ha den rosa tröjan mer än den blå?

- Jo, för att alla andra tjejer i min klass hade det. Och det var så man skulle se ut om man hade en fitta mellan benen.

När jag inte passade in i den mallen så tyckte folk att jag var konstig.

Det hela är så jävla dumt, egentligen.

Alla pratar hela tiden om hur vi ska acceptera alla, respekt hit och dit och döm inte hunden efter håren men skulle det komma en kille med klänning på gatan så skulle vissa människor se ut som om de aldrig ens tänkt på dessa saker. Fan.

-

På helgerna och på sommarloven så brukade vi bo hos min mammas kille i hans etta.

Jag och syrran spenderade mest dagarna med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen i vårt område.

Har jag sagt var jag växte upp ens? Fornhöjden.

Jag älskade att bara vara ute och leka i lekparkerna. Jag hittade vänner ganska snabbt så fort jag fick chansen och till slut blir hela området som ett vardagsrum, man vet var alla bor, vem som känner vem och så vidare.

Man visste aldrig riktigt när man skulle hem, jag försökte checka mina kompisar för att se vilka tider som var rimliga för ett barn i min ålder att gå hem.

Men fan, vad jag älskade att vara ute på natten. Det var som om ingenting utav det vardagliga livet fanns på då.

Nätterna. Det var då allt hände.

Visst, kunde det väl vara läskigt att vara ute sent och ensam när det var mörkt men jag kände mig aldrig mer levande än då.

Jag gillade det. Eftersom det var de enda gångerna som jag var fri, utan mammas blick och kontroll.

- My Kårlycke

Min mamma, att vara fattig och att

tigga pengar framför alkoholister.

Min mamma är psykopat.

Hon lever i en låtsasvärld där hon kämpar hårdast och vet bäst.

Alla andra - som inte tycker som hon - sprider bara en massa lögner för att de är avundsjuka, enligt henne.

Min mamma är fattig.

Hon har ingen inkomst. När jag och min lillasyster bodde hemma så var den enda inkomsten våra barnbidrag, vad jag vet. Hon gick aldrig till Arbetsförmedlingen för att söka jobb, så hon kan ju omöjligt ha fått pengar för sig själv.

Hon vägrade gå och söka bidrag eftersom hon ansåg att då skulle vi bli en "soc-familj" . Och det var dåligt. Då skulle folk gå och snacka bakom hennes rygg.

Självklart kunde vi inte överleva på bara två barnbidrag i månaden så därför såg hon till att alltid ha en pojkvän som hade ett jobb.

Hennes första pojkvän efter min pappa var alkoholist.

Och även om han hade ett jobb så hade vi aldrig mycket pengar. Han jobbade som städare och hade en egen lägenhet att betala för.

Han drack varje dag.

Min mamma blev tillsammans med honom när jag var... 4? 5?

Någonstans där i alla fall.

Ibland kunde det bli våldsamt när de bråkade. Det flög kastruller och tallrikar hit och dit och ibland kunde mamma ta med mig och syrran för att vi var tvungna att gå hem till oss mitt i natten om de bråkade. Det kunde vara på vardagar. Jag fattar helt ärligt inte hur jag klarade skolan under den tiden.

Kanske för att det var min enda fristad.

Eftersom jag, mamma och syrran var beroende av pojkvännens ekonomi så var vi alltid tvugna att gå efter hans pipa.

När jag och syrran var små brukade vi alltid få sitta bredvid mamma och hennes kille på lokalkrogen (som också var den lokala pizzerian) i all cigarrettrök medan de drack.

Därinne var det alltid fullt utav sliskiga, äckliga gubbar som fulla skulle kommentera hur fina vi var och klappa oss på rumpan.

Hade vi tur så var de så fulla att de gav oss pengar som vi sedan kunde gå och köpa godis för.

Ibland så kunde vi få en uppmaning från mamma att vi skulle gå och tigga "godispengar" utav de fulla gubbarna som satt därinne och sedan ge pengarna till henne. Hon sade att vi behövde de för mat.

/.../

Ja - vad ska man säga?

Om min mamma tänker jag inte skriva mer om i det här inlägget. Ni kommer att få en bättre bild av hur psycho hon är senare.

Att vara fattig. Det suger. Jag tror jag talar för alla som har det ekonomiskt svårt när jag säger: jag hatar julen. Absolut värsta högtiden om man inte har pengar.

Men, det positiva (om det nu finns något som är positivt med det) är att man lever för dagen. Man slutar bry sig till slut ifall man har mat nästa dag för det enda som spelas upp i huvudet så fort ångesten kommer är det löser sig.

Eller... det löste sig för mig i alla fall. Jag hade underbara vänner, så jag var lyckligt lottad.

Tigga pengar från alkoholister var ju inte höjdpunkten på dagen. Det kunde bli väldigt obehagligt ibland. Men de gångerna då jag och syrran gick och samlade in pengar för att köpa godis kunde det ändå bli roligt då och då. Jag kommer ihåg den gången då vi fick en 5oo-lapp från en full gubbe som trodde att han gav oss en 50-lapp.

Fan, vad vi skrattade åt att fulla gubbar var så lätta att lura.

Det enda som var tur var att jag och syrran hade varandra. Hade vi varit ensamma (även om det kändes så) så hade vi varit helt förstörda vid det här laget.

Ingen äger oss.

Vi var starkast tillsammans som stod ut med det.

- My Kårlycke