Min mammas psykopatiska

kontrollbehov och fängelset jag

växte upp i.

Min mamma har tvångssyndrom.

Hennes kontrollbehov sträckte sig långt utöver att jag skulle vara bra i skolan.

I mammas lägenhet var det en helt annan värld än den utanför.

Efter skolan hämtade hon oss alltid, följde med oss hem och när vi kom innanför dörren i lägenheten var vi tvugna att klä av oss alla kläder och hoppa in i duschen direkt.

Vi fick inte gå någon annanstans än mellan hallen och badrummet förrän vi hade duschat. Vi var för smutsiga, tyckte hon. Man var inte ren förrän man hade duschat. Detta utspelade sig varje dag, från det att jag kunde gå tills dess att jag flyttade därifrån.

Vi fick inte röra kylskåpet.

Det spelade ingen roll hur hungriga vi var, det var hon och endast hon, som fick ta ut "maten," duka fram den och bestämma när det var dags att äta.

"Maten" bestod utav mackor eller flingor. Varje dag. Hon tyckte det var "nyttigast."

Någon gång ibland så rostade hon mackorna i ugnen eller "lagade" spaghetti med köttbullar. Det var "finmat" för mig. Då var det fest.

Vi fick inte röra någonting annat än maten när vi satt vid bordet. Det spelade ingen roll om det till exempel kliade någonstans, hade man rört "maten" (brödet) så fick man inte röra någonting annat förrän man hade tvättat händerna. Råkade man göra det så var det bara att hoppa in i duschen igen. Händerna skulle vara på bordet.

Jag kommer ihåg en julafton då mamma bara låg i sängen. Hon orkade inte stiga upp på hela dagen. Det mörknade och jag var så hungrig. Jag tittade ut genom fönstret och försökte föreställa mig vad alla andra familjer gjorde. Vad de familjerna i de lägenheterna där det lyste så ljust och varmt utav juldekoration, vad de gjorde.

Jag önskade att jag var en utav de.

Till slut så reste sig mamma upp ur sängen, ställde fram flingor och mjölk och vi åt.

Jag kommer aldrig glömma den dagen.

När jag började högstadiet blev jag tvungen att åka buss till skolan eftersom den låg lite längre bort och då fick jag en egen mobil. Det var ingen modern mobil men man kunde ringa och smsa med den. Jag var glad även om jag skämdes för den eftersom alla mina kompisar på den tiden hade börjat använda touch-mobiler.

Varje kväll tog min mamma min mobil och kollade igenom alla mina sms. Jag lärde mig snabbt att radera alla mina sms som jag inte ville att hon skulle se innan jag kom hem.

Varken jag eller syrran ficka ha mobilen när vi var hemma. Mobilerna var endast till för när vi var ute, så att hon kunde få tag på oss. Så fort vi kom in igenom dörren hemma var vi tvugna att ge mobilerna till henne.

Eftersom vi inte fick vara ute med kompisar, ha mobil eller sitta vid datorn utan att hon visste exakt vad vi gjorde så gav det mig väldigt mycket tid att spendera tills det var dags att gå till skolan igen. Jag tillbringade mycket av min tid till att rita, måla, läsa och skriva. Vad annars skulle jag göra?

Många gånger har jag försökt skriva dagbok.

Den sista gången jag skrev dagbok när jag bodde med min mamma var när jag var 13 år.

Jag kom ihåg att jag tänkte att den här gången hade jag hittat ett så bra gömställe så att hon inte skulle hitta den. För ja, hon läste även min dagbok när hon hittade den.

Jag kommer ihåg att jag skrev om at jag inte förstod varför mamma alltid skulle ha en man. Jag förstod inte varför det inte bara räckte att bo med mig och syrran. Jag skrev även om att jag hade snattat godis i kiosken bredvid vårt hus.

Så, en dag hittade jag henne på min säng när jag kom hem. Där satt hon och grät och frågade om hon var en dålig mamma. Och så skällde hon ut mig för att jag hade snattat godis i kiosken.

Då fattade jag direkt.

För hon kan omöjligt ha vetat om det om hon inte läst min dagbok. Visst hade jag misstänkt det förut men ingen gång var så uppenbar som denna.

Det var sista gången jag skrev dagbok när jag bodde tillsammans med henne.

Mitt hem var ett fängelse där samma sak upprepade sig varje dag, mamma var diktatorn som vaktade det och hade kontroll över allt. Ingen kunde lämna lägenheten utan att hon visste om det först. Det var bara hon som hade nyckel.

Fär henne var vi dockor, barn som älskade henne oavsett vad. Vi var skapade, konstruerade och uppvuxna med at vara precis som hon ville, utifrån vad hon behövde. Vi var inte människor eller egna personer, utan vi var objekt för henne. Pjäser i hennes lilla spel.

När jag ser tillbaka på allt det här känner jag tyvärr ingenting. Det känns som om - precis som alla negativa händelser i mitt liv - som om det hände en annan person. Att jag bara har stått och tittat på när allt det här har hänt.

Jag var liksom inte ens en person när allt det här hände. Visst, ute och i skolan så kunde jag vara mig själv men så fort jag steg in i den där jävla lägenheten så var det som om hela min personlighet och karaktär rasade och allt handlade egentligen om att överleva tills nästa dag. Håll ut, du klarar det här, imorgon får du komma ut igen var ungefär vad jag tänkte på den tiden.

Sjukt, eller hur?

- My Kårlycke

 

Isabelle och Lucas

25 oktober 2015 06:03

Hej på dig Kukryttaren !!! :-/ hmmm....

Varför det Namnet : KUKRYTTARE ???!!!!.

Jag vill först säga att du har en rätt nice Design på din Blogg med Bakgrunden å sådära !!! :-) hihi. Den får mig att tänka på sånnadär korta Kjolar du vet Lolita-Stil :-) hihi.

Jag kan knappt fatta att allt är sant det du skriver att man verkligen kan ha haft det så illa å att du orkat stå ut liksom med din mor !!!!!!????

Försökte du Aldrig fly från hennr bara springa rätt ut i skogen lr nåt å lifta upp nån bil å ropa på hjääälp ???!!!!!

// Med vänlig hälsning Isabelle //

http://www.---0o0---llsabellell---0o0---.bloggagratis.se

My Kårlycke

25 oktober 2015 13:54

Hej!

Varför jag heter Kukryttaren är helt enkelt för att jag tycker det är ett grymt coolt namn och för att jag liksom är det. En kukryttare.

Tack, jag älskar kläder med det mönstret också.

Jo, jag försökte rymma många gånger.
På högstadiet så rymde jag ofta iväg och sov hos mina kompisar men eftersom hon ringde runt till alla mina klasskompisars föräldrar och trakasserade de så kunde jag aldrig stanna länge. Hos vissa utav mina kompisar fick jag inte ens komma in i huset eftersom föräldrarna såg mig som en "bråkstake" eftersom jag rymde iväg.
Det var inte förrän jag var ungefär 15 och soc blev inkopplat på riktigt som jag kunde komma därifrån.

- My Kårlycke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Effekten min mamma hade på andra     Efter ett tag så stod inte H:s äldsta son ut, utan han rymde till sin mamma, som bodde i en annan stad. Jag vet att han och hans mamma anmälde både min mamma och H flera gånger, men trots det så blev ...

        Människor har flytt i alla tider. Det är ingenting nytt. Så har det alltid varit. Folk har flytt från krig och från svält, från klimatkatastrofer och från terrordåd.  Det är ingenting nytt, som sagt.    Vad som däremot är rela...

Att flytta in hos en annan familj   där mannen är våldsam och att   ständigt behöva slå tillbaka.     Precis innan jag började sexan så tog det slut mellan min mamma och hennes pojkvän. Men eftersom hon var tvungen att ha en man som f...

Att leva isolerad, manipulerad   och under "kidnappningshot."     Jag har fyra biologiska systrar. Jag vet inte exakt vad som hände under deras uppväxt med mamma, vad jag har fått höra när jag har lyssnat på de så verkade hon vara ännu ...

Könskodade kläder och området jag   växte upp i.   Min mammas pojkväns syster var den som handlade kläder åt oss när vi var yngre (jag snackar om lågstadieåldern här). Hon hade inga egna barn och planerade inte att skaffa några barn helle...