Effekten min mamma hade på andra

Efter ett tag så stod inte H:s äldsta son ut, utan han rymde till sin mamma, som bodde i en annan stad.

Jag vet att han och hans mamma anmälde både min mamma och H flera gånger, men trots det så blev det aldrig någon utredning, i alla fall inte under första året.

H:s yngsta son hade epilepsi och dyslexi så de tog aldrig i lika hårt med honom som de gjorde med oss.

Han gick i en specialklass för att han hade svårt med skolan. Han fick med sig läxor varje dag från skolan, om det var för att mamma ville det eller skolan ville det, det vet jag inte.

Jag kommer ihåg att varje gång han gjorde ett fel - eller fler - i läxan så blev H och mamma så frustrerade att de stod och skällde och skrek på honom medan han satt och grät.

Det var så synd om honom, för han satt verkligen med sina läxor tre timmar om dagen och ofta när han äntligen var klar så tvingade mamma och H honom att göra ännu mer.

På jul- och födelsedagar fick han knappt presenter och de han fick var inte något som han önskade sig utan det var ännu mer böcker.

Stackars barn.

Efter ett år med återkommande anmälningar så fick mamma nog.

Hon sa till H att hon inte orkade med en massa anmälningar längre, utan var hon tvungen att gå igenom det - krisen, kallade hon det - igen så skulle hon lämna honom. Antingen det, eller så skickade de iväg hans andra son till hans mamma också.

För mamma fanns inget mellanting. Antingen så fick killarna välja att bo hos henne och deras pappa eller så fick de bo hos sin mamma. Att bo varannan vecka, eller att träffas någon gång ibland fanns inte ens på kartan. Så när mamma sa "skicka iväg honom till hans mamma" då betydde det att H aldrig skulle få se honom igen.

Självklart övertalade mamma H att skicka iväg honom. Efter ett tag så manipulerade hon honom att till och med tro att det inte ens var hans barn från början.

Han tror på att det inte är hans barn, när jag skriver detta.

Så mycket makt har min mamma.

Mamma ville ju självklart ha så mycket makt det bara gick över H också. Så hon började isolera honom, precis som hon har gjort med oss (jag och min syrra) sedan födseln. 

Mamma övertalade H att aldrig träffa sina vänner eller sin familj. Han fick bara ha en mobil som hon tyckte dög (en sådan som man bara kan smsa och ringa med) och han fick inte sitta vid datorn.

Efter ett tag så fick han börja träffa sin egen mamma, när hon var med.

Fattar ni att det här är alltså en vuxen person som är över 40 år?

Under den här tiden började jag rymma hemifrån och supa mycket.

I skolan blev jag ett problembarn, eftersom min mamma ställde till med rabalder närjag rymde.

Hon ringde till mina klasskompisars föräldrar och till slut så sa deras föräldrar att jag inte ens fick komma hem till dem något mer.

Min mentor blev en gång så arg på mig när jag hade rymt hemifrån att hon kom fram till mig efter lektionen och frågade "Varför gör du såhär mot din mamma?"

De skuldbeläggde mig. Jag var den onda som var elak mot min mamma som var så snäll. Så var det bara.

Men allting började egentligen när jag rymde och sov borta första gången.

Det var hos min äldre syster, låt oss kalla henne "Bella."

Jag hade träffat Bella ett par gånger utan att mamma visste det. Bella hade kontakt med mamma, men hon försökte alltid undvika det.

Vi pratade väldigt mycket och hon frågade mig hur jag ville göra - och jag sade att jag ville bort därifrån. Att jag inte ville bo med mamma.

Det var då hon skickade en anmälning till socialen som det för en gångs skull blev en utredning på.

Då var jag 13 eller 14 år.

När jag var 12-14 år.

- My Kårlycke